Vi har fått ett fantastiskt mail från en av våra poddlyssnare som vi vill dela med oss av! Vi är så imponerade av denna pappa som hjälpt sin son med visualiseringar (mental träning) utan någon större erfarenhet sedan tidigare Självklart har vi fått godkänt att publicera denna berättelse.
Här kommer en solskenshistoria från vardagslivet…
Under våren lyssnade jag mycket på Mental träning by Uneståhl och jag minns ett experiment som togs upp om två som skulle lära sig spela golf. Den ena tränade på traditionellt sätt medan den andra endast tränade i tanken med att skapa bilder. Efter ett tag mättes färdigheterna och det visade sig att den som ”endast” tränat i tanken lärt sig lika mycket. Jag blev lite förvånad men framför allt väldigt fascinerad över tankens kraft…
Förra veckan började min 5-åriga pojk förskoleklass och gick då från en liten förskola till en stor skola med 500 elever. Vi visste att detta skulle bli ett stort steg men var ändå hoppfulla inför starten. Vid första lämning var det som väntat lite kämpigt men förmiddagen var ändå avsatt för att komma igång så inga problem med det. Under veckan blir det värre och värre och kulmen nåddes i tisdags när det tog 1,5 timme för min sambo att lämna. Sonen fick panik och klamrade sig fast vid henne så fort hon skulle gå. VI bestämde direkt att jag skulle ta lämningen på onsdagen, mest för att avlasta min knäckta sambo.
Under tisdagen började jag fundera på strategier för onsdagen och började osökt tänka på han som lärt sig spela golf bara genom tanken. Inspirerad av detta bestämmer jag mig för att vi tillsammans ska prova att lämna honom i tanken och på så vis träna på processen samt känna oss tryggare i ”skarpt” läge. På kvällen vid läggning glider vi in på ämnet och börjar förbereda honom genom att gå igen det framtida händelseförloppet för den kommande morgonen. Vi försöker vara detaljerade för att höja intensiteten, exempelvis bestämmer vi vart vi ska lämna cykeln, att vi går hand i hand in, hur många kramar vi ska ge etc. Jag märker direkt att när vi i tanken börjar närma oss entrén till skolan händer något. Han börjar skruva på sig och blir obekväm, ledsen och senare arg. Att han reagerar starkt ser jag som ett kvitto på att hans förmåga att skapa bilder funkar… Nu ska vi bara få till manuset till filmen också… Vi går igenom förloppet någon gång till men lyckas inte få till avslutet. Man märker att det blir stresspåslag med tendens mot panik…
På onsdagsmorgonen börjar jag tidigt att bearbeta honom och fortsätter gå igenom hur lämningen ska gå till, detta leder till mindre raseriutbrott. Bättre de kommer hemma än på skolan tänker jag… Strategin är enkel, det vi tränar på blir vi bättre på. Vi behöver helt enkelt träna mer på att lämna. Så väl i tanken som i verkligheten… Jag förbereder mig själv mentalt på eventuella situationer vi kan hamna i och hur jag ska hantera dem. Ovissheten vad som kan hända känns obekväm men jag går igenom potentiella scenarion och känner mig trygg med strategin. Jag är förberedd! Lämningen tar lång tid men är något bättre än dagen före, Jag noterar att det som gått bra i tanken kvällen innan går också bra i verkligheten. Jag åker till jobbet med en positiv känsla trots allt och förvånas även hur bekväm jag själv känt mig trots att jag befunnit mig i ett stressfyllt och utsatt läge…
På kvällen noterar jag att sonen känns lugnare och mindre stressad än tidigare. Jag börjar prata om torsdagens lämning och märker att han kan prata obehindrat om hela lämningen. Vi försöker skapa mycket detaljer för att öka inlevelsen, exempelvis ska vi åka samtidigt som resten av familjen, ta ett riktigt hejdå till mamma, lyssna på Batman-introt på repeat på vägen dit och ge varandra fem pussar och kramar samt vinka genom fönstret. Jag tänker att alla detaljer skapar igenkänning som kommer göra det bekvämare i skarpt läge. Vi går igenom hela scenariot flera gånger före läggning och nu märker jag att han är bekväm i tanken… Det här ska bli spännande tänker jag…
På torsdagsmorgonen repeterar vi någon gång före avresa. Jag är extremt noga med alla detaljer och rutiner. Är väl medveten om att utrymmet för flexibilitet kan vara mycket litet. Vi följer manuset hela vägen och eftersom vi redan gått igenom avslutet, fem pussar och fem kramar samt vinka genom fönstret känns det nästan som att vi båda går på autopilot… Lämningen tar cirka 10 min och jag är helt euforisk när jag sitter i bilen på vägen till jobbet. Vilket verktyg jag utvecklat!
Tack för en bra podd! Inte kunde jag tro att historien om han som lärde sig spela golf i tanken skulle hjälpa mig att lämna min son på skolan…
